9 maj
Promenerar på cykelvägen, som ligger jämsides Blå vägen, genom Hemavan och jag hör fågelkvitter men ser inga fåglar. Jag rör mig sakta framåt; försvagad av den här förbannade förbannade förkylningen som sedan en vecka tillbaka har hållit mig sömnlös och fyllt min hals med mängder av slem. Mer slem än jag vill tänka på. Jag ser snaps från Umeå, där vänner och bekanta ligger ute i solen och har det bra. Det är tydligen tjugo grader varmt där. Men här i Hemavan är det varmt också. Åtminstone de korta stunder när solen kikar fram bakom molnen. Då känns vinterjackan för varm.
De sista dagarna här, innan alla lämnade, var de finaste. Jag hann inte njuta av solen i backen som alla andra, på grund av jobb, men mina dagar var bra ändå. Nätterna bäst. Långa samtal med den jag kom så nära de sista veckorna av säsongen. Den jag ibland fantiserar om att åka på romantiska weekendresor med.
De senaste dagarna har jag spenderat timmar i telefon, pratandes med i princip alla mina vänner. I sommar kommer både Joen och Hampus att bo i Umeå. Det känns bra. Ingen av dem har funnits nära till hands under året och jag har saknat dem båda. Och så avundas jag Joen en aning. Han verkar ha det fint i Frankrike.
Men mest av allt längtar jag till juni. Kanske en av de bästa månaderna på året? Jag som alltid har avskytt våren kan knappt vänta tills sommaren är här. Jag kommer att åka söderut då, men hålla mig inom Sveriges gränser. Några dagar i Göteborg tillsammans med William och Lovisa och en sväng förbi Stockholm för att umgås med David är precis vad jag behöver.
Killar och Kobra <3