Stockholm

Jag går upp i personalrummet på jobbet när jag upptäcker tre notiser i min telefon; från Sveriges Radio och Aftonbladet. "Lastbil körde in i folkmassa" tror jag att det stod. Sex tryckningar på mobiltelefonens skärm senare öppnar jag sr.se och läser om den lastbil som har kört in i folkmassorna längs Drottninggatan och slutligen in i Åhlénshuset. Genast knyter det sig i magen. Jag har fått ett SMS från min mamma, med en bild på en av bilderna i mindfulness-målarboken hon fick av mig för snart ett år sedan. Jag ignorerar bilden och skriver "Ring Petter", "Och kolla nyheterna". Jag låter mina kollegor i personalrummet veta vad jag vet och sedan springer jag ner i butiken igen. Blir tvungen att gå till kassan. Jag sitter där och ler medan det vänder sig inuti mig. Jag tänker på Petter, Marcus, Marcus, Clara, Helena, Elin och alla andra som bor i Stockholm och som jag bryr mig om. 

 

I kassan sitter jag som på nålar. Jag ler mot varje kund men jag är iskall, jag kan känna hur håret på mina armar står upp mot insidan av tröjan. Jag pillar med mobilen under kassan, läser i ett SMS från mamma att Petter är okej. Han är på jobbet men ska bege sig hemåt. Jag andas ut. 

 

När jag har jobbat färdigt och hunnit hem, ungefär en timme efter det som hänt, slår jag genast på TV:n och sedan sitter jag som fastklistrad framför den i timmar, som paralyserad. I handen har jag mobiltelefonen och tack och lov svarar alla, en efter en. Många markerar sig som "i säkerhet" på Facebook. Jag pustar ut.

 

Men det gör ont ändå. Ont när jag läser på Twitter (som jag stänger ned nästan omedelbart) och på Flashback, där personer skriver hemska saker om nyanlända och muslimer. Men desto bättre känns det att läsa under hashtagen #openstockholm, där människor öppnar sina hem och arbetsplatser och där företag går ut och erbjuder folk rum, mat och sällskap. Eller att läsa DN:s kvällsledare; välskriven, objektiv och sansad. Eller att se Stefan Löfven leda presskonferens i vilken han hyllar svenska polismyndigheter och räddningspersoal. 

 

Våldet får aldrig vinna.

0 kommentarer

1 april

Hej från ett molnigt och lite snöigt Umeå. Jag har åkt hem från Hemavan för att gå på Umeå Open, kramas med mina vänner, bli ompysslad av familjen och klappa på min kanin Bilbo. Jag har i vanlig ordning lyckats bli ordentligt sjuk, så som jag alltid blir när någonting stort händer; senaste gången jag var på Umeå Open, under min och mina vänners studentresa till Barcelona, när jag började på mitt nya jobb i höstas, när jag och Henke skulle fira nyår i Stockholm. And so it continues. Idag har jag haft feber, halsont, ont i luftrören och så har jag snorat i mängder.
 
Hur som helst. Igår var vi på Umeå Open, såg Säkert! och sedan struntade vi i festivalen och dansade loss på Hundra hela kvällen. Jag fick lite hångel. Heja mig. Sedan åt vi en obligatorisk efter-klubben-måltid på Max innan vi alla åkte hem. Idag möttes tre fjärdedelar av sällskapet och åt kinamat tillsammans. Så himla bra.
0 kommentarer