5 maj
Det är fredag den 5:e maj och i måndags tog säsongen slut. I princip alla säsongare har lämnat Hemavan bakom sig; vissa för sommaren, andra på obestämd tid. Själv beslutade jag i början av april för att stanna kvar till juni. Ett beslut jag som jag i ärlighetens namn ångrar nu. Naturen häruppe; fjällen, träden, snön är lika vacker som alltid men det är inte samma plats nu när de jag har kommit så nära har lämnat. Festerna är över, turisterna är borta och en tystnad har lagt sig över byn. Ett slags lugn som jag både älskar men hatar. Stillheten är total.
De snart fyra månader jag har spenderat häruppe har gett mig så otroligt mycket. Och det är alla människor jag har träffat som jag kommer att bära med mig. Så många människor som har skänkt mig nya perspektiv, åsikter och värderingar. Att umgås med människor jag aldrig hade träffat hemma har varit lärorikt. Bara en sådan sak att träffa människor som lever säsongslivet jämt; ständigt med siktet inställt på nästa levnadsplats, nästa stad, nästa land, nästa kontinent. Eller människor som aldrig skulle kunna tänka sig att gå den akademiska vägen, eller att ens studera. Det är en sådan enorm kontrast i jämförelse med den mentalitet som präglar Umeå, eller åtminstone de kretsar jag vistas i. Det har gjort mig nyfiken på en alternativ levnadsstil, till den jag tidigare hade tänkt för mig. Här har jag för första gången på länge inte känt mig stressad över att jag inte studerar; mitt bildningskomplex är som bortblåst. Att börja studera ett program skrämmer mig nästan nu. Men för ett halvår sedan var det i princip det enda jag kunde tänka på.
Och naturen såklart. Att gå till jobbet med ögonen vilandes på snötäckta fjälltoppar, att gå framåtlutad genom snöstorm på oplogad cykelväg, att kunna ta på sig skidorna utanför dörren och åka direkt till liften. Det är ovärdeligt. Att umgås med snöälskande snowboard- och skidfantaster jämt. Människor som, precis som jag, älskar vintern och som blir exhalterade över att lämna jobbet för att mötas av en halvmeter kallsnö utanför. Så jävla fint.
Det är med en gnutta ångest i bröstet jag skriver det här. I fyra dagar har jag varit utan min lilla hemavanfamilj (om jag får kalla er för det?) och jag saknar dem alldeles för mycket redan. Det är tomt utan dem här. Men det är väl så det blir när man har umgåtts all ledig tid i flera månader i sträck. Tomt. Vi har hållit varandra hårt genom säsongen och låtit våra hem bli varandras. Vi har sett varandra i alla möjliga olika sinnesstämningar och sjukdomstillstånd. Jag har inte umgåtts så här nära någon vän tidigare. På endast några månader lyckades jag knyta band starkare än många av de jag har haft i åratal hemma i Umeå och jag är evigt tacksam för att jag tog beslutet att prova säsongslivet här. Jag skulle göra om det från början om jag kunde.
Men nu längtar jag hem, tillbaka till Umeå. Sommarumeå är ju faktiskt hemskt fint ändå. Och så får vi se vad nästa steg blir i höst.