Linnea

Ända sedan första gången jag såg dig visste jag att det var dina lockar mina fingrar ville vandra genom. Men inte hade jag kunnat veta att jag inte skulle nöja mig med det. 

Om nätterna letar jag bland lakanen i min säng efter dig. Även fast jag vet att det bara är jag som ligger i den. Jag letar spår efter dig fastän du inte ens har varit där. Det är som om min kropp inte har accepterat att du inte är nära när jag är här. Om morgnarna stirrar jag i taket, rädd för det ögonblick när min blick landar bredvid mig och jag inser att du inte ligger där. 

Din hud är kanske den mjukaste av hudar. Den luktar alltid gott. Och trots att den flagnar där den är märkt med bläck låter jag mina fingrar smeka den där ändå. Små fragment av dig lossnar då. Döda celler. Som jag mer än gärna hade begrundat i mikroskop. För om dig vill jag lära mig allt.