v2
Tisdag
Hon skrattar är det ett uns av nervositet i hennes röst? när vi tar i hand och ursäktar sig när hennes kalla hand trycker till min. Hennes handslag osar av proffesionalitet och pedantism. Som om hon har övat för att få till det perfekta handslaget; varken för hårt, för mjukt, för långt eller för kort. Det är välbalanserat, noga genomtänkt. Eller så övernanalyserar jag allt och alla i vanlig ordning. Vi slår oss ned i varsin fåtölj är avståndet mellan dem lika genomtänkt som hennes handslag? och hon lägger sitt vänstra ben över sitt högra. Jag lägger mitt högra ben över mitt vänstra samtidigt som jag undrar om hon undrar om jag speglar hennes kroppsspråk medvetet eller ej. Jag leder samtalet, pratar om det jag vill prata om och ber om att få prata om mina rädslor. Till en början antecknar hon frenetiskt men sedan låter hon pennan och blocket vara. Jag borrar intensivt in min blick in i hennes och hon möter den men blickar ut över rummet med jämna mellanrum. Rummet. Det är stort, kalt, fylls utav ett bord i lämplig storlek för en grupp om åtta personer utifrån antalet stolar att döma.
Onsdag
Vi äter tre olika sorters chips kring hennes soffbord och hon sitter i sin fåtölj med benen uppdragna under sig. Vi är alla tre lika trötta men orden löper fritt i rummet och alla tycks ha någonting på hjärtat. Vi träffas för att jag ska flytta. Det här är sista gången de har en chans att träffa mig innan jag försvinner trettioåtta mil inåt landet, mot den norska gränsen, mot fjällen. Jag kliar Petra i håret och skrattar högt när Alice berättar att hennes wi-fi heter chipsgirl. När klockan närmar sig elva klär jag och Petra på oss, promenerar till min mammas bil och jag kör henne till Haga. Vi kramas adjö och när jag kör hemåt svider det i ögonen.