Tvåtusensexton
Februari och jag fyller nitton år. Jag bjuder in mina vänner hem till mig och vi leker lekar, äter chips och dricker öl. Att alla jag tycker om har samlats hemma hos mig för att fira mig gör mig rörd och jag somnar med ett leende på läpparna den kvällen. Annars är februari kall och förvirrande. Mina vänner och jag går på utbildningsmässa, funderar över framtiden, fikar och planerar vår kommande resa till Barcelona. Somnar intill han jag är kär i på kvällarna, är i skolan på dagarna och jobbar extra på Coop när jag kan och orkar.
I mars reser jag till Hemavan igen. Med min familj. Och med honom. Tystnaden är inte lika fridfull som i januari och jag kommer på mig själv med att störa mig på honom; på hans hetsiga rörelser, starka röst och den ständiga irritation som finns mellan oss. Men vi klamrar oss fast vid varandra trots diskussionerna och bråken. Den arga stämningen. Vi kraschar i mars men det tycks bli vår räddning för vi fortsätter. Bestämmer oss för att hålla ihop ändå.
Vi sitter på bokcafé Pilgatan med hennes gamla MacBook framför oss. Det är april och asfalten har tinat fram. Vi svettas i vinterkläder men fryser utan. Hon ber mig att läsa hennes ansökningsbrev till olika folkhögskolor. Hon ska flytta från Umeå. Och jag hjälper henne på vägen. Jag går på yoga tre gånger i veckan, ibland fyra. Jag tränar tyngdlyftning eftersom min axel äntligen har läkt från en långlivad skada. Och jag drömmer om att åka på yogaretreat i Indien. Förverkliga mig själv. Bli bättre på att andas. En eftermiddag fotograferar min vän mig halvt naken halvt påklädd i skolans atélje. Dagsljuset kastar mjuka skuggor över min avklädda kropp och det är läskigt men fantastiskt på samma gång.
Maj och det är dags att avsluta alla skolarbeten; att avsluta våra gymnasiearbeten. Hundra timmars arbete ska redovisas, ställas ut och utvärderas. På utställningsdagen är jag stolt; rakryggad; nöjd. Jag visar stolt mitt arbete och mottar så otroligt fina ord om det; från lärare, vänner och bekanta. En helg åker jag till Stockholm, äter yoghurt med granola hos min kusin och träffar kvinnan som under de senaste månaderna har hjälpt mig med mitt gymnasiearbete; min dröm om att få göra en bok av texter från mitt projekt om adoption.
Det är en varm men molnig dag i juni när vi tar studenten. Efter en intensiv men traditionsenlig studentvecka är det äntligen vår tur. Jag tänker på Kent och Mannen i den vita hatten när jag springer ut. Letar med blicken efter Joen men ser honom ingenstans under hela dagen. Dricker mig full på cider på flaket, har en mysig mottagning med släkt och familj och hänger på den tråkiga studentskivan hela kvällen. Och hela tiden har jag mina vänner, mina tjejer, vid min sida. Jag och Johanna och Kajsa lämnar studentskivan strax innan stängning och istället för att åka hem strosar vi längs älven och allting känns så jävla bra och dåligt på samma gång.
Och några dagar senare landar vi i Barcelona tillsammans, allihopa. Jag, Kajsa, Johanna, Petra och Alice. Vi hyr den mysigaste lilla lägenhet vi hade kunnat hitta genom Airbnb och trots att det är så pass lyhört i lägenheten att man hör grannarna två våningar under oss trivs vi mer än väl. Jag är sjuk hela veckan men vi dansar, dricker vin och vi badar i havet tillsammans. Men mitt i resan tar det slut mellan honom och mig. Jag gråter i famnen på Petra och Alice i min och Johannas slitna dubbelsäng men de stryker mig över ryggen, kramar mig varsamt och tröstar mig med lugna röster och varma ord. Jag kedjeröker på balkongen och promenerar i våra kvarter på egen hand. När vi ska hemåt igen och blir strandade på Arlanda i några timmar skaver det lite inombords. Att vi har varit med varandra varje dag i skolan i tre år och att vi har levt tillsammans under sju dygn i Barcelona. Allt det tar slut nu. Vi ska alla i olika riktningar och framtiden för vår vänskap känns oviss. Hur ska jag klara mig utan dem?
Jag kommer hem från Barcelona och juni, juli och augusti är jobb, jobb, jobb. Jag jobbar 6-15, 7-16, 8-17 och 10-19. Det är långa dagar bakom mjölkhyllorna på Coop men jag trivs. Det är stressigt och stundtals kaosartat men jag har fina kollegor. En kväll när vi går på Båten tillsammans känner jag mig lyckligt lottad som får träffa dem om dagarna. I slutet av juli har jag en två veckor lång semester och tillsammans med Johanna åker jag till Stockholm för att gå på Stockholm music & arts och vi ser Sigur Rós en mörk men varm sommarkväll på Skeppsholmen. Vi somnar sedan sida vid sida på mjuka sidenlakan i Johannas släktings fantastiska lägenhet mitt i Birkastan. Jag återvänder sedan till Umeå och jobb men när mitt vikariat går ut i slutet av augusti blir jag arbetslös. Arbetslös och förvirrad. Jag är tack och lov bara arbetslös i ett par veckor innan jag får komma på intervju på en skola för ett jobb som elevassistent på högstadiet. Jag får jobbet.
Den artonde september träffar jag honom för första gången. Vi äter på Station, tar nians buss hem till mig och dricker rosévin i mitt vardagsrum. Han berättar om sina favoritfilmer och låter sin blick vila i min länge länge. Sedan hånglar och pratar vi omvartannat hela natten och redan då, den där första natten, slår något rot i mig. Något som under resten av hösten växer sig större än någonting annat någonsin gjort tidigare. Vi åker till Hemavan i oktober, löven på träden är bruna och vindarna kyliga. Tillsammans med honom rinner tiden iväg medan varenda vardag är en lång väntan på att det ska bli helg så att jag får se honom igen.
Skolan jag jobbar på är trivsam, jag dricker kaffe, spelar kort med eleverna och samtalar med lärarna i lärarrummet. Men hösten är ovanligt mörk och gör mig ont. Jag som alltid blir deprimerad på våren men mår bra på hösten finner det plötsligt svårt att ens kliva upp ur sängen på morgonen. Min vardag rasar samman trots mina hållbara rutiner, tillräckliga sömntimmar och glesa men betydelsefulla träffar med vänner. Men det finns ljusglimtar. När han lägger sina händer på mina höfter till tonerna av Musik non stop när vi ser Kent i Övik. Eller när jag och mina vänner går ut och dansar på Halloween. Eller när jag får möjlighet att träffa de vänner jag har som har flyttat ifrån Umeå. November och de två första veckorna i december är dock en jävla kamp. En kamp mot min kropp, som gång på gång ger mig tecken på att jag måste förändra någonting. Jag säger till slut upp mig från jobbet i december, efter att ha bränt mig ordenligt. Och sedan dess har det känts lite lättare.
Den sjuttonde december möter jag Joen i Stockholm. Vi har inte träffats på flera månader men allting är precis som det brukar. Vi gör sällskap med en vän han har träffat på folkhögskolan han har pluggat franska vid och tillsammans åker vi alla tre till Tele2 Arena för att se Kent. Det är en fin spelning. Ett värdigt adjö. Men finast av allt är nog att åka med Joen till Sollentuna mitt i natten och att flyga hem tillsammans dagen därpå.
Jul firar jag tillsammans med min och min fasters familj i Ansmark utanför Umeå. Farmor blir ditskjutsad på dagen med färdtjänst men hon har ont, tycker det är jobbigt att sitta upp i rullstolen och vill ligga ned på kökssoffan. Vad hon inte förstår är att vi inte kan lägga henne på kökssoffan. Hennes kropp är så stel och så skör. Det skär i hjärtat att se henne, sitta vid matbordet med nacken i en onaturlig, lutad position. Jag önskar att hon slapp ha så ont.
En dag i december får jag ett mail från en arbetsplats i Hemavan, som jag spontant skickade iväg en ansökan till. De vill anställa mig. En dag senare svarar en annan arbetsplats i Hemavan på en annan spontanansökan jag skickade in. De vill också anställa mig. Sedan går allt mycket snabbt och nu är det plötsligt januari och nytt år och jag ska flytta till Hemavan om några dagar.