18/1
Jag är tillbaka i skolan och trots att det endast är vårterminens andra dag känns tillvaron redan segare än min mammas chokladkola. Jag känner mig deppig hela tiden och jag drabbas av återkommande "vad fan är det här värt för?"-tankar på jobbet, i skolan och på bussen. Träningen blir dock ett slags andrum för mig. Hur klyschigt det än må låta och hur fåniga mina träningsvideos på Instagram än är, för mig är det viktigare än någonting annat just nu. Det enda som är roligt och ger mer energi än vad det ger. Åtminstone för det mesta.
Igår när jag promenerade hem från Philip lyssnade jag på Kropp & själ i P1 om "Harmoniska skilsmässor". Applicerade i princip hela avsnittet på mig själv, eftersom jag under de senaste åren har hunnit avverka ett antal separationer, från både vänner och personer jag har varit kär i. En forskare som intervjuades i programmet sade att det tar ungefär fem år att komma över en separation. Även om denne syftade på separationer efter äktenskap så tänker jag att det är fullt applicerbart på mig själv, trots att jag aldrig har varit gift med någon. Men ett uppbrott är smärtsamt och rymmer alltifrån sorg till ren och skär vrede, och att gå från att vara närmare än närmast till att inte ens höras av är ju en, rent ut sagt, helvetisk omställning som behöver sin tid.